Gunnar Ekberg berättade om sin tid som fältagent i den svenska underrättelsetjänsten och vägen dit. Gunnar föddes 1945 och hans uppväxt färgades mycket av danska och svenska historier ifrån andra världskriget och den spända tid som det kalla kriget sedan innebar. 

Hans väg in i underrättelsetjänsten började när han som dykkunnig 19-åring tillsammans med sin kamrat börjat dyka på ett nyförlist sovjetiskt spionfartyg/ fiskebåt. Det låg på 16 meters djup och när den svenska myndighet såg dem fick de i uppdrag att ta loss och få upp den myckna radioutrustningen, som fanns ombord. Efter värnplikten som marindykare 1965-66 hamnade han i Göteborg. Han byggde upp ett kontaktnät i den yttersta vänstern, som var mycket aktiv där. Medlemmar i Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna (KPML) förberedde revolutionen med att samla in diverse känsliga uppgifter och deras medlemmar uppmanades att göra värnplikt i strategiska roller, som på staber mm, enligt Gunnar Ekberg.

Via dessa kontakter kom han att infiltrera palestinska terrorgrupper och kunde skicka uppgifter om deras förehavande. Då var hans hustru hemma i Sverige en förmedlande länk via de koder de hade i sina telefonsamtal. I Palestina umgicks han med ”Shakalen”, Wadra Haddad och diverse andra obehagliga figurer och tvingades träna några av dem att spränga en passagerarbåt. (Han avslöjade attentatet i förväg så fartyget sjönk utan passagerare i Beiruts hamn.)

Efter en ”Avsvalningsperiod” på ett par år i England kom han hem till Sverige 30 år gammal. Där fick han hjälp skaffa ett civilt yrke, som blev reklamman. 

Till dagens möte hade med sig och sålde ett antal exemplar av sin bok ”De ska ju ändå dö” med undertiteln ”Tio år i svensk underrättelsetjänst”. (Till sina bordsgrannar berättade Gunnar att han under många år efter de dramatiska händelserna behövt psykiaterhjälp för att hantera dem.)

  Hans bok...